Bruno tar till en nödlögn

Bruno tycker att det är orättvist att han behöver tränga ihop sig i ett trevåningshus med sin familj men så kommer han på att Shmuel hade bott med elva personer i ett rum. Han tyckte också att det var orättvist att alla på andra sidan stängslet fick gå i pyjamas för han tyckte om pyjamas och inte gillade att gå runt i sina trånga rena kläder. 

Gretel och Bruno börjar prata med varandra. De pratar faktiskt civiliserat för igen av dem har något att göra. Egenteligen tror jag att de bryr sig om varandra fast de inte vill erkänna det, de är ju syskon trots allt. När de båda är uttråkade så är det lite roligt att prta med varandra i alla fall. Jag tror att Gretel också tycker att det är lika tråkigt som Bruno att flytta, hon har ju också mist sina tre bästa kompisar och fick tränga ihop sig i ett trevåningshus i stället för ett femvånings.

Något han inte skulle ha gjort

Titeln syftar nog på att Bruno själv inte tycker att han skulle ha förnekat att han var vän med Shmuel. Men jag tror att författaren menar att Bruno inte skulle ha pratat med eller gett Shmuel mat. Jag tror att det Bruno skulle ha gjort var att inte alls prata med honom för att ingen skulle se att de umgicks. 

Det var första gången de någonsin rört vid varandra..

Det kändes som att pojkarnas band till varandra stärktes när de rörde vid varandra. Jag ser mig Bruno ta om Shmuels svaga kalla hand och trycka den. Den ända närkontakt Shmuel har fått på sista tiden är slag och sparkar och jag tror att han längtar så efter att bara få röra vid en vän och gråta ut. Det kändes så ledsamt och ensamt när man läste det. Det kändes så orättvist att pojkarna aldrig skulle få leka och skratta tillsammans. Jag tycker att det är ett jättebra slut på kapitlet. När man läser det känner man att något kommer att förändras och att man vill veta vad som ska hända.