Reflektion film-boken

Filmens inledning och slut
Filmen börjar inte som boken. I boen börjar det med att Maria rotar bland Brunos saker och att familjen förbereder sig för att flytta. Medan i filmen börjar det med att Bruno leker med sina vänner. När han sedan kommer hem förbereder de familjen sig för fest. Men i boken har festen redan varit och Bruno blickar tillbaka till den. Jag tycker inte att det var nödvändigt att ändra början på det sättet, det höjer ju inte direkt spänningen. Kanske regissören tänkte att det skulle bli för snurrigt för tittaren om det skulle vara en massa tillbakablickar hela tiden.
Boken slutar med att Bruno följer Shmuel med in i lägret och förs till en  gaskammare där de gasas ihjäl. Brunos pappa förstår inte vad som hänt ett år senare när han går runt stängslet. Mamma och Gretel flyttar tillbaka till Berlin och mamma hoppas fortfarande på att Bruno bara har rymt. Men i filmen är det helt annorlunda för att öka spänningen. Det är samma med att Bruno dör men pappa, mamma och Gretel förstår vad som är på väg att hända och springer för att stoppa det, men de kommer försent och Bruno dör. Mamma sätter sig utanför stängslet och skriker medan Gretel försöker trösta henne. Jag tycker att det blir lite löjligt med filmens slut. Det måste ju till extra spänning i filmen men jag tycker att det blir för överdrivet med att hela Brunos familj förstår att han kommer dö.
De olika personerna i filmen
Bruno: I filmen är han Brunhårig och blåögd. Man får en känsla av att han är väldigt smart och nyfiken. Man får inte samma relation till filmen som i boken. Eftersom att hela boken är utifrån Brunos ögon så får man dela alla hans känslor, vilket man inte får göra i filmen. Han förstår mycket mer i filmen och är inte lika naiv som i boken. Det känns fel att han förstår så mycket, det förstör mycket av den bilden jag har fått utav honom.
Gretel: I filmen är hon inte med så mycket och det känns inte som att Bruno tänker på henne så mycket. När Bruno är ledsen är hon den som tröstar honom. Hon är förtjust i Löjtnant Kotler. I boken bråkar Bruno och Gretel väldigt mycket och Bruno tänker på henne som det hopplösa fallet. Efter en tid in i filmen slänger Gretel alla sina dockor för att sätta upp nazist affischer och börjar sätta upp sitt hår i två flätor, för att lägga barnsligheterna bakom sig. Jag tror hon gör alla dessa saker för att Kotler ska se henne som vuxen och att han ska gilla henne på samma sätt som hon gillar honom.
Pappa: Jag tycker att den bilden jag fick av pappan i boken stämmer ganska väl med den uppfattningen jag fick utav honom i filmen. Han är omtänksam mot sin familj. Men är grym mot judarna.
Mamma: Mamma är väldigt olik i filmen som i boken. Hon märks mera i filmen och man får veta mera vad hon känner. I filmen är hon väldigt emot det som händer i Auschwitz och gör öppet uppror mot pappan. I boken är det mera farmodern som har hennes roll. Man märker också mycket mer att hon mår dåligt i filmen. Hon mår dåligt i Auschwitz och blir nästan deprimerad, och börjar dricka en massa.
Farmor: Jag känner inte att hon beskrivs mycket i filmen och jag kommer knappt ihåg henne. I boken får man den uppfattningen som att hon är en varm, karismatisk och livfull farmor. I filmen är hon bara en överklass tant i en vacker klänning. Hon dör i slutet av en bombattack i Berlin.
Maria: I filmen är hon en ung hushållerska. Hon pratar lite med Bruno ibland, men dom har ingen speciell relation. När vi läste boken fick jag en bild av henne som en kvinna i 40:års åldern som visste vad hon skulle göra och inte göra. Jag fick känslan i boken som om alla i familjen var hela tiden försiktiga med vad de gjorde och sa, vilket de inte var i filmen.
Pavel: Han framstod som en haltande gubbe. När Bruno slog sig lindade han om såret. I filmen började de då prata och Pavel berättade att han var doktor och att han trodde att Bruno en dag skulle bli upptäckare. Han pratade mer med Bruno och man kände inte samma känsla av rädsla för att säga någonting farligt till honom som i boken. Det känns som att i filmen fick Bruno och Pavel någon speciell kontakt.
Löjtnant Kotler: I filmen tycker jag faktiskt att han inte framstod som så skräckinjagande och otrevlig mot Bruno beskriver honom i boken.

Planering till det sista äventyret

Kapitlet handlade om att Bruno berättade för Shmuel att han skulle flytta tillbaka till Berlin. Han väntade i två dagar på Shmuel vid stängslet, men han kom inte. På den tredje dagen kom han. Shmuel berättade då att hans pappa var försvunnen. Han var väldigt ledsen för det och när Bruno berättade om flytten blev han ännu sorgsnare. Bruno var ledsen för att de aldrig hade fått leka tillsammans. De kom då på att nästa dag skulle de mötas och Bruno skulle smita över till andra sidan stängslet. Shmuel skulle ta med en randig pyjamas, som Bruno skulle ha, och de skulle kunna leka och samtidigt leta efter Shmuels pappa. Båda blev väldigt upprymda utav sin plan. Så nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Bruno är väldigt naiv när det gäller det mesta. Shmuel berättar många gånger om hur mycket han ogillar alla soldater och hur fruktansvärt det är på andra sidan stängslet. Bruno kan inte riktigt förstå vad han menar och tänker inte så mycket på vad Shmuel säger. Men anledningen till hanns naivitet är ju att han aldrig har blivit utsatt för den ondska Shmuel berättar om. Bruno har levt ett liv i lyx där de största problemen är "ett hopplöst fall till syster" eller att behöva bo i ett trevåningshus när man är van vid ett femvångingshus. När han kommer över till andra sidan stängslet kommer han nog förstå hur hemsk världen kan vara.

Mamma får som hon vill

Detta kapitlet handlade om att pappa bestämde sig för att Bruno, mamma och Gretel ska flytta tillbaka till Berlin. Pappa tog in Gretel och Bruno för att fråga dem om deras åsikter om att bo i Auschwitz.
Löjtnant Kotler hade flyttat iväg av någon anledning som Bruno inte vet.

Jag tror att det är någonting mellan Brunos mamma och löjtnant, kanske någon kärleksaffär. Det verkar också som att Brunos mamma har fått reda på någonting hemskt om stället de bor på och jag tror att det kan vara Kotler som har berättat det för henne. Hon har också börjat dricka för mycket, kanske för att hon börjar bli deprimerad utav att bo i Auschwitz. Pappa ser nog detta och förstår att hans familj mår inte bra utav att bo där. Den sista tanken som Bruno får i kapitlet är att det kommer bli svårt att berätta för Shmuel. Det är så sorgligt för de kommer aldrig få träffa varandra igen om Bruno flyttar. Jag känner på mig att något hemskt kommer hinna hända som en final i slutet av boken.

Bruno tar till en nödlögn

Bruno tycker att det är orättvist att han behöver tränga ihop sig i ett trevåningshus med sin familj men så kommer han på att Shmuel hade bott med elva personer i ett rum. Han tyckte också att det var orättvist att alla på andra sidan stängslet fick gå i pyjamas för han tyckte om pyjamas och inte gillade att gå runt i sina trånga rena kläder. 

Gretel och Bruno börjar prata med varandra. De pratar faktiskt civiliserat för igen av dem har något att göra. Egenteligen tror jag att de bryr sig om varandra fast de inte vill erkänna det, de är ju syskon trots allt. När de båda är uttråkade så är det lite roligt att prta med varandra i alla fall. Jag tror att Gretel också tycker att det är lika tråkigt som Bruno att flytta, hon har ju också mist sina tre bästa kompisar och fick tränga ihop sig i ett trevåningshus i stället för ett femvånings.

Något han inte skulle ha gjort

Titeln syftar nog på att Bruno själv inte tycker att han skulle ha förnekat att han var vän med Shmuel. Men jag tror att författaren menar att Bruno inte skulle ha pratat med eller gett Shmuel mat. Jag tror att det Bruno skulle ha gjort var att inte alls prata med honom för att ingen skulle se att de umgicks. 

Det var första gången de någonsin rört vid varandra..

Det kändes som att pojkarnas band till varandra stärktes när de rörde vid varandra. Jag ser mig Bruno ta om Shmuels svaga kalla hand och trycka den. Den ända närkontakt Shmuel har fått på sista tiden är slag och sparkar och jag tror att han längtar så efter att bara få röra vid en vän och gråta ut. Det kändes så ledsamt och ensamt när man läste det. Det kändes så orättvist att pojkarna aldrig skulle få leka och skratta tillsammans. Jag tycker att det är ett jättebra slut på kapitlet. När man läser det känner man att något kommer att förändras och att man vill veta vad som ska hända.